Hoppa till huvudinnehåll

Forskning följer effekten av digital Dans för Parkinson

Sedan i mitten på mars, då coronaviruset satte stopp för att samlas i danslokalen, har danspedagogen Åsa N Åström arrangerat digitala pass med Dans för Parkinson, en dansmetod som Kompetenscentrum för kultur och hälsa vill sprida i länet. Nu kopplas forskning på för att följa effekterna av den rehabiliterande dansen.

Beslutet att erbjuda Dans för Parkinson digitalt kom ganska spontant, berättar Åsa N Åström som ansvarar för dansen på Balettakademien i Stockholm. Genom att koppla upp sig hemifrån kan deltagarna följa Åsas dansinstruktioner via skärmen och delta i passet utan att lämna hemmet och utsätta sig för smittrisker.

-Vi resonerade kring om vi skulle ställa in eller inte, men bestämde oss för att testa digitalt. Man känner ett stort ansvar för de deltagare som anmält sig och vi ville testa, berättar Åsa.

Att genomföra passet på distans har både för- och nackdelar. Den största utmaningen, menar Åsa, har varit att få tekniken att fungera och att hon som instruktör har svårare att överblicka hur deltagarna har det.

-Det är svårare för mig att ha samma grad av kontroll som annars. Jag kan inte styra över hur rummet de är i ser ut och till skillnad från när vi är i samma rum är det inte lika lätt att känna av om någon vinglar eller om jag behöver justera något i upplägget, menar Åsa.

Fördelen med den digitala dansen är att det inte tar lika mycket tid och kraft. När deltagarna vanligtvis kommer till danslokalen har de peppat hela dagen, tagit sina mediciner och förberett sig och det tar på krafterna. Ändå vill deltagarna gärna ses så  småningom, eftersom det fysiska mötet är viktigt, men de vill också fortsätta med de digitala mötena som ett komplement.

  • Professor Anna Stigsdotter Neely vid Karlstads universitet genomför forskningsstudien tillsammans med Magdalena Domellöf vid Umeå universitet.

  • Åsa N Åström är danspedagog vid Balettakademien med lång erfarenhet av rehabiliterande dans.

  • Forskningen ska resultera i ett bidrag i utvecklingen av icke-invasiva hälsofrämjande behandlingsmetoder som kan lindra symtom och öka välbefinnandet hos personer med Parkinsons sjukdom.

  • Projektet Dans för Parkinson görs i samarbete med Balettakademien, Neurologiska rehabiliteringskliniken, Stora Sköndal och Kompetenscentrum för kultur och hälsa. 

Forskningsprojektet ändrade riktning

Anna Stigsdotter Neely, professor i psykologi, har alltid varit intresserad av hjärnan och minnet och därför inriktat sin forskning på det. Det unika med Dans för Parkinson menar hon är det positiva fokuset:

-Det blir ett fokus på det friska, inte på det sjuka. Det är i första hand dans, det konstnärliga kommer före, men dansen kräver aktivering av hjärnan, rörelserna ska läggas på minnet och utföras och båda dessa aspekter kan ge positiva effekter på kognition och kommer på köpet i dansträningen, menar Anna.

I mars 2020 startade följeforskningsprojektet om Dans för Parkinson på initiativ från Kompetenscentrum för kultur och hälsa vid Region Stockholm, men situationen med covid-19 gjorde att forskningsprojektet behövde ta en ny riktning.

-Vi hann göra en första datainsamling i projektet, men sen blev det tvärnit. Balettakademien agerade snabbt och sadlade om och vi kompletterade forskningsstudien för att kunna följa den digitala undervisningen.

Forskningsprojektet har blivit godkänt av Etikprövningsmyndigheten och kommer starta igång med full fart under hösten 2020.

Studien mäter livskvalitet och fysisk förmåga

Alla som anmält sig till kursen kommer bli tillfrågade om de vill delta i studien och de som tackar ja får först göra en självskattning om hur de bedömer sin fysiska förmåga, minnesförmåga och upplevd livskvalitet. Efter fyra månaders dans ställs samma frågor för att utvärdera effekten av metoden.

-Jag hoppas att studien ska bidra med viktiga kunskaper om hur dansen påverkar olika aspekter av deltagarnas upplevelse av kognitiv och fysisk funktionsförmåga samt välmående i vardagen för att fördjupa vår förståelse för om dansen, och på vilket sätt, dansen kan vara en intervention att erbjuda, säger Anna

Framöver hoppas forskargruppen på att även kunna utveckla studien till att jämföra skillnaden mellan de som får dansträning på plats kontra de som dansar på distans och dessutom jämföra med grupper som får fysioterapi. Likaså finns planer på att mäta både den fysiska och kognitiva funktionsförmågan före och efter dansträningen samt vilka hjärnaktivitetsförändringar dansen får med hjälp av hjärnavbildningskamera.

Dansinstruktören Åsa uppskattar att studien görs eftersom den kommer att ge mer kunskaper om dansens inverkan, men personligen är hon, även utan en forskningsstudie, säker på att den ger effekt.

-Jag ser tydligt att symtomen minskar. De som deltar i dansen har mindre skakningar, de blir gladare och får bättre självförtroende. Gemenskapen och sammanhanget som dansen skapar är också jätteviktigt. Sen är det så häftigt att de blir bättre dansare. Några av de som är med har jag följt i 5-6 år. Under den tiden har de blivit sämre i sjukdomen, men de har blivit bättre som dansare, säger Åsa.